Team Hälsa

Hörrni, det här med att unna sig, vad tycker ni om det? Ska jag vara ärlig så tycker jag att ordet har blivit alldeles för laddat när det kommer till hälsa, kost och träning. Och framförallt tycker jag att någonting har gått otroligt snett när vi hela tiden måste försvara våra val, framförallt när det gäller kost. 

 

Om jag vill äta glass en varm sommardag, ska jag då behöva kalla det för att jag unnar mig något? Eller om jag bestämmer mig för att följa med vännerna på en fika, picknick, tjejkväll med middag eller något liknande. Handlar det också om att unna sig? Måste vi hela tiden förklara varför vi väljer att äta eller göra något? 

 

Dock tycker jag detta blivit mer medvetet laddat, medan något som blivit laddat på grund av denna laddning är att säga nej när det bjuds på saker. Att tacka nej till fikan på jobbet. Att tacka nej och nöja sig med en kopp kaffe när man är ute med kompisarna. Och ofta när detta händer börjar sällskapet proppsa om att jo, men visst kan du äta en kaka? Jo, men ska du inte ha en bit till? 

 

Vi verkar vara så rädda för att äta fel saker vid fel tidpunkter, men samtidigt är vi minst lika rädda för att göra folk besvikna eller väcka någon form av irritation. Man vill ju inte bli den där hälsosamma torrisen. Men det är ofta så enkelt att man kanske är mätt eller absolut inte särskilt sugen på den där bullen. Ja, men då tackar man ju naturligtvis nej. Hade man känt för att äta hade man gjort det. Det behöver absolut inte bottna i att man jagar efter att tappa så mycket underhudsfett som möjligt. 

 

Vi måste lära oss att acceptera och uppmuntra folks val i livet. Väljer jag att inte äta en kaka, hoppa över lördagsgodiset eller inte dricka alkohol kanske det finns en anledning till det? Det kan vara bakomliggande orsaker som exakt alla faktiskt inte behöver veta om. Och det ska vara okej. Faktiskt, så ska det vara mer än okej. Om jag avstår på grund av att jag deffar inför tävling, försöker bli av med min övervikt en gång för alla eller vill lägga om min kost för att slippa sockerberoendet jag tampas med, varför skulle någon säga emot det? 

 

Precis som att jag får ta en kaka eller två extra, trots att jag kanske utåt sett verkar vara den idealiska hälsomänniskan. Jag får äta godis en onsdags trots att jag har några kilon extra (som jag kanske trivs extremt bra med och inte heller har några som helsta planer på att förlora). Något vi måste lära oss är att acceptera andra människors val utan att vara så extremt ifrågasättande. Vi ska hålla varandra om ryggen och få varandra att växa, inte tvärtom. Jag ska inte behöva försvara mina val som jag gör för min skull. 

 

Hur känner ni inför detta? Dela gärna med er om ni har varit med om något, tänker något eller känner något inför detta ämne!