varför inte?

Jag har funderat på det här med känslor och vad som förväntas ganska mycket senaste tiden. För jag tror att det är viktigt för att vi ska må bra och uppleva att vi har en god hälsa. Och jag är så himla mycket som bilden säger. Jag gör allt lite för mycket. Som det här med att spela svår till exempel. Det är så onaturligt för mig att det nästan är löjligt. För jag ser inte alls vitsen med det. Vill jag prata med någon eller träffa någon så gör jag det, för ingen kommer vinna på att jag går runt och låtsas som att jag inte bryr mig om människan bara för att den ska visa att den bryr sig om mig. Det är ologiskt i mitt huvud, även om jag ibland önskar att jag vore lite svårare, lite mindre öppen. För mina känslor är väldigt lättlästa för andra tror jag, och det kan vara ganska irriterande ibland. Men samtidigt är jag otroligt glad över att jag skrattar för mycket, faller för hårt och förlåter för snabbt. Jag ser inte vitsen med att gå runt och vara tjurig över småsaker eller att hålla mig på avstånd av principsak. Tycker jag om någon så gör jag det fullt ut. Jag blir sällan arg. Även när jag borde försöker jag bara se till det fina i den personen och att vi inte är mer än människor någon av oss. Jag är inte heller perfekt, så vem är jag att vara arg på ett misstag eller en felsägning? Hur fungerar ni? Är ni dem som är bra på att spela svåra och lätt blir arga, eller är ni som mig som inte kan vara arga i mer än en minut utan att bli utmattade? 
 

Kommentera här: